ALLA ORD SUGER

alltså 
vi har träffats 
vi har kramats och pussats 
jag tog dig på bröstet 
klart jag vågar prata i telefonen

“du är en av flera som kan tänka sig att
göra annat med ditt liv än vad du redan gör
du bör göra vad du vill göra
för vad du gör är vad du bör göra med ditt liv
till exempel astrologi
eller möjligtvis börja med frenologi
kanske ska du ta och starta en kiosk på ett annat ställe
än det ställe där du vanligtvis är
du kanske ska ta och bli en militär
eller starta en egen nyhetstidning
du kan skriva om blommor eller ridning
för du är en av flera som kan tänka sig att
göra annat med ditt liv än vad du redan gör du bör göra vad

astronom frenolog militär tidningsman”

din handled stramar hårdare,
varm av sin besegrare som klämmer den i flatan av sin egen handleds ände till förskräckelse,
rättvist men obekvämt så skaver det,
hudytan närmar sig anemiskt blek i ränder och likt blyertsstift som fastnat där de ej ska sitta fast,
leder ränder som är svarta av rött med blått mot vecket
vid mitten av din arm, beslutsam i sin ton
du är beklämd av vad som verkar bli en hotfull situation
men du njuter, skjuter fram ditt kön för allt i världen
och en beige båge av regn lämnar spår vid ditt örngott

tidsrymd - begränsar din blick,
du ger mig ett tacktal
jag känner min lever:
fortplantningsorganen förblir över oss,
salivet är skum
begravd under hud
ett lager av klåda
begravd under sand,
den rör sig vid andning
sakta men säkert begriper du varför:
din lever är din,
det handlar om rörelse
din lunga är tunn
den flyter i kroppen, bland vakuum

uppbyggd av dina orubbliga känslor
högtravande idéer om vänskap och värme:
bland andra reduceras du till blott en projektion av
din fulla potential som säker individ och bland
rader av personer vid tågrälsar, känner du några
och du hälsar men vänder dig alltid inåt
bekväm i din sits som en säker individ,
men de ser dig inte,
du beter dig som en filmremsa
flimmer bestämmer ditt öde och du hälsar inte,
du ser på,
begrundar vad som utgör en yttre gemenskap
du inser att samtliga komponenter för ett givande utbyte
grundar sig i tanken om en säker individ
och slutligen vänder du dig bortåt, från tåget,
och ser dig aldrig om då du lämnar

Vers 2

Din roman är blad för blad av kylan jag känner från allting runt omkring. Din roman är punkt för punkt på tema: “Varför är allting filosofi?” 
Ett ord och dess synonym, jämförelsevis. Jag är en pantomim, ge mig makt över mer än maskin. Dessa händer som vänder sida kan inte vidga mina pupiller. Jag tittar ner på stillbilder och inser vad stilla innebär. 
Fascinerad av fakta och faller ganska sakta in i vetskap att jag vet väldigt lite, men ändå någonting. 
Eko växer större. 
Eko växer längre. 
En lärdom som jag bär är att jag kräks av egna fabler. 
Jag kräks med vokaler. Frågvis? Bitvis. Bara ge mig ett rep eller något annat snarlikt. Jag håller gärna tyst. Önska min färd väl. 
Eller be mig hålla tyst, aggressivt, som den del jag aldrig är. 
Du ökar 
och Du ser: 
Mina tarmar förvridna, armar uppåt sträck, 
jag känner annan skräck. 
Var steg som jag kliver är ett steg, ingenting mer. (Och jag undrar än idag…) 
Även en läsvärd hand är sluten ibland. 
Hej då.

Vi byggde en grund och på den lade vi stenar.

Att  vanka av och an verkar ganska bra ibland, men
jag vill sitta stilla ensam hemma och hålla andan, för
jag känner mig som en psalm när jag berättar mitt namn
eller många gångna år passé och bak och fram.
Det sägs att allt är konst men om konst faktiskt är allt,
hur kommer det sig att jag ingen konstnär ser i min gestalt?
Bibeln är religiös men som konst meningslös
som var nattlig promenad mitt i vintern då jag frös.
Om rymden existerar är det inte för att den är förstörd.
Om allt slutar nu är det inte för att jag blir bönhörd som en:
“Årgång nitti’ utan intresse för grafitti,
noveller, långfilm eller i morgon bitti.”
Jag somnar, vaknar, och däremellan svälter,
senare når jag kulmen och saknar att kunna äta rester
som jag saknar doften av kåda och bark
eller farfars spark och vinterlandskapen i skogsmark.
När många andra grälar och det finns någon som hävdar
att vissa strävar efter att gå till sängs tillsammans med knutna nävar
sitter jag allena och svävar som en albatross
men slutligen faller ner och sjunker som en öppen flaskpost.
Det är på tiden för en slutspurt - Påbörja otukt.
Gemytlig lönskaläge till någon bär på trogen frukt.
Eller skänka slutna kuvert och avslöja vad det står:
Det finns inget mer att förutspå än åter väntan i tusen år.
Någonting önskvärt: Vad vetskap är, jag undrar.

- Haha, ja! Den går att finna här på textstil!, om jag inte minns fel? Ibland brukar jag bläddra igenom vårt kollektiva alster. Det här är ju typ världens bästa hörn av internet. Synd bara att ingen vet om det.