hon sa “du ska hitta ett samband mellan två ord” och sa “mat och kärlek” och jag gav upp på sambandet och hon sa “vi behöver båda för att kunna leva” och jag tänkte på att jag aldrig äter heller

g r o v g r o t t a n

o
 
Du har verkligen ett grepp om mig,
längst vägen, bron, mellan Porsön och björx.
Ingraverat i asfalt: “du har verkligen ett grepp om mig”
Det är en anstalt för dig, men
långt ifrån verklighet: värre det, eller bättre det?
Bortom krav, bortom ödes högar
bortom snaror/motorvägar/gasugnar/vildhundar/
 
Min mor kallade dig ekvilibristisk,
jag var realistisk och slogs av att
det är du som blir stor,
att jag inte blir som min bror och aldrig ens i närheten av dig,
och varje kväll våra vårtgårdar mjölkas av massan

förminskas mitt inres omfång/
förminskas min litterära erektion/
förminskas min prestation/
förminskas min självgoda lovsång/
och jag erkänner din talang, ditt estetiskt oklanderliga ess,
och du tackar, men nej tackar och raderar
backspacebackspacekbakasphakhsskpace
 
j
 
Personliga perspektiv ändras aldrig specifikt
efter åsikter eller åtsittande tankar som mössor.
Vad din åsyn består utav är skramlande bössor,
ramlande töser, brist på alkohol och en tvist om snö.
Din utsikt håller med dig; radhus raddade längs med varandra,
varje tak är ett staket som varslar nya offer varje dag.
Du umgås med ett umgänge eller liksinnade lik.
Det beror på vart om annat ifall det är dag eller natt,
om det är Kuleå eller Fuleå du bor i.
 
Skojar vi skojfriskt eller är det ett nödanrop;
behöver vi varandra?
En nödvändig nödlandning - om annat än kraschlandning.
Vid första kontakt tillät du en tung andning i min nacke. Virtuell.
Vem var det?
 
o

En social krets,
fungersam, kompatibel med dig:
men hur vore det?
Skulle du vara kompatabel eller stanna vid ditt Babel?
Ditt nät. Spunnet.
Är den smutsiga toaletten, middagen på fem rätter, cigaretter på fik kompatibelt?
Behöver vi varandra är en befogad fråga,
men befogare är frågan om vi behöver varandra nog
 
Verkligheten kvittar, för när du skriver
blir allt fiktion
 
j
 
Du säger “erotik” och är fast besluten.
Dina blickar blickar upp respektabelt emot kvinnor.
Den ene har anlag för samlag,
den andre har en roll i film eller musikkontrakt.
 
En abstrakt asfaltsanstalt med café och hem.
Klockan är fem, gå och lägg dig. Gå och lägg ägg.
Är det verkligen dags för “yo yo yo” och “word”?
Är du inte för upptagen med att hitta mandeln i gröten?
Kommer vi någonsin att binda ihop våra sköten?
 
Utlandsresor är utomordentligt välbehövliga,
du måste trots allt få chans till annat än lungcancer.
Vart vill du? Till Atlantis, Eldorado eller kanske Camelot?
Tar din mjuka atlas dig vart du än vill?
 
o
 
Din hemvist är en omtvistad saga, sandad inte snöad
och en självmördad historia i en självmördad floria,
flora, fauna, med dig i centrum,
med blommor buketterade i er omodernt möblerade villa,
stod tiden stilla, eller ignorerade ni tiden, när ni lät åkerbären planteras vid de vitmålade staketen?
 
Andra abstraktioner än att ha andra vänner
uppenbaras utanför msnfönstrets ramar:
köper jag det du säger eller köper du ens själv
dina hävdelser?
Vi säger att man inte kan stava arm utan r.
Vi stavade ben med r,
bern!
 
”Pluto: vad tänker du på?”
Du gav mig lyriken, jag gav dig publiken,
du gav mig brev, jag gav dig inga brev,
jag gav dig ett telefonsamtal från en av flera av vad som kan räknas till fylleslag, och då jantelag var vår motsats och med hybris! bokstaverat på bröst och i bröstkorg ökade abstraktionerna då din röst skrattade till i mitt öra:
en abstraktion farligt nära det som aldrig kommer: värmen från dina andetag
är fortsatt abstrakta
 
j
 
Utanför ord har vi endast ett utanförskap.
Allt är baserat på samma sak:
ord,
meningar,
projekt.
Vår törst blir aldrig släckt
men vi töms likväl förbannat på all näring vi har att ge.
 
Det är du och jag, en duo av tidigare skådat slag.
Humor, allvar, kärlek. Allt finns för en hitsingel.
Vi skapade aldrig en hitsingel.
Vi skapade en ny mening till ordet “hybris”.
Vi skapade en ny genre till poesi: “hybris”.
 
Avfallskvarn.
Det blir ett anfall snart. Är vårat armband klart?
Är våra samband kvar? Är allt annat kvar?
Är klubben och den halvskabbiga toaletten kvar?
 
Energirikt, repetitivt, enkelvikt liv.
Enkelvikta liv, en enkelt slipen kniv.

varje känsla kännes slutligen
ovälkommen och nerlagd
jag har skådat träd falla på
långt avstånd med matsäck medhavd
för jämnan är min önskan att jag
aldrig erkänner känslor
sällan utomhus men när jag
väl är bär jag sällan träskor
vad sa du att du gör för mig
trots att du enbart oralt får mitt sex?
kvistar fäller mig som hämnd
för varje nertrampad växt
tänkes klädd eller ej ehuru
min närhet är innantill
vilda djur springer alltid iväg
när jag talar om vad jag vill
känslosamma sanningar erkända
skänker aldrig hopp
det är åtminstone med gott samvete
jag fimpar i en askkopp
ångerfyllda handlingar av mig
betingar hjärtesorg
källsorterar gör jag gärna även
utanför min papperskorg
ordagranna misstag på samma
tema skapar obehag
nätter, dagar, ljus och mörker
är samma sak i överlag
inte den där att dö för
men den där att dö på grund av
naturen allena tar hand om mig
även när jag är begravd
 
för jämnan samma väg jag gärna väljer som min färd
i spillo spriddes blod för jag redan för alltid är skär
 
du som fångade smaken av vanilj i en stillbild
vet vad jag vill så kom gärna och ligg tätt intill
mina händer, dina kinder, vi som vänner, dina minnen
knutna nävar möter bord när du möter mina sinnen
du är stimuli och själv är jag responser
fysiska reaktioner från mina händers beröring
jag är ett monster
jag är försvunnen om så önskas, så enkel att radera
inget som jag konfirmerar kommer någonsin rotera
oavsett hur stor mängd av mig själv jag kopierar
är det nu jag ska berätta att jag egentligen onanerar
alltid utan dig i tankar om jag berättar mina sanningar?
är det även så för dig? minns du saknad utan armar?
så slutligen: dina drömmar uppfyllda kära vän
detta är enbart vad jag ser när jag ser dig i ögonen
referenser till det gamla kommer aldrig låta mig gå fri
och många hyllar sig själva för att de skriver kåseri   

“det här är inte poesi: det är mitt verkliga liv.”

En brottslig tanke: du faller handlöst ur jaget, och befattar dig med det okända. Ett unisont skrik ur tvåsamheten.

(din fitta är trång
buller och bång!)

Ditt sökande efter kreativa uttryck är skamlöst. Att förstå skönhet skiljer sig markant från att skapa den.

Jag gillar dig. Jag vill vara med dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Blod och spott överallt över dina lakan. Det är över nu.