pluto: vad tänker du på?

ALLA ORD SUGER

Sun, 12 May 2013 14:01:11 -0400

ALLA ORD SUGER

alltså vi har träffats vi har kramats och pussats jag tog dig på bröstet klart jag vågar prata i...

Tue, 05 Feb 2013 14:48:51 -0500

alltså
vi har träffats
vi har kramats och pussats
jag tog dig på bröstet
klart jag vågar prata i telefonen

“du är en av flera som kan tänka sig attgöra annat med ditt liv än vad du redan gördu bör göra...

Sat, 19 Jan 2013 20:43:05 -0500

“du är en av flera som kan tänka sig att
göra annat med ditt liv än vad du redan gör
du bör göra vad du vill göra
för vad du gör är vad du bör göra med ditt liv
till exempel astrologi
eller möjligtvis börja med frenologi
kanske ska du ta och starta en kiosk på ett annat ställe
än det ställe där du vanligtvis är
du kanske ska ta och bli en militär
eller starta en egen nyhetstidning
du kan skriva om blommor eller ridning
för du är en av flera som kan tänka sig att
göra annat med ditt liv än vad du redan gör du bör göra vad

astronom frenolog militär tidningsman”

din handled stramar hårdare,varm av sin besegrare som klämmer den i flatan av sin egen handleds ände...

Sat, 19 Jan 2013 20:42:37 -0500

din handled stramar hårdare,
varm av sin besegrare som klämmer den i flatan av sin egen handleds ände till förskräckelse,
rättvist men obekvämt så skaver det,
hudytan närmar sig anemiskt blek i ränder och likt blyertsstift som fastnat där de ej ska sitta fast,
leder ränder som är svarta av rött med blått mot vecket
vid mitten av din arm, beslutsam i sin ton
du är beklämd av vad som verkar bli en hotfull situation
men du njuter, skjuter fram ditt kön för allt i världen
och en beige båge av regn lämnar spår vid ditt örngott

tidsrymd - begränsar din blick,du ger mig ett tacktaljag känner min lever:fortplantningsorganen...

Sat, 19 Jan 2013 20:42:06 -0500

tidsrymd - begränsar din blick,
du ger mig ett tacktal
jag känner min lever:
fortplantningsorganen förblir över oss,
salivet är skum
begravd under hud
ett lager av klåda
begravd under sand,
den rör sig vid andning
sakta men säkert begriper du varför:
din lever är din,
det handlar om rörelse
din lunga är tunn
den flyter i kroppen, bland vakuum

uppbyggd av dina orubbliga känslorhögtravande idéer om vänskap och värme:bland andra reduceras du...

Sat, 19 Jan 2013 20:40:50 -0500

uppbyggd av dina orubbliga känslor
högtravande idéer om vänskap och värme:
bland andra reduceras du till blott en projektion av
din fulla potential som säker individ och bland
rader av personer vid tågrälsar, känner du några
och du hälsar men vänder dig alltid inåt
bekväm i din sits som en säker individ,
men de ser dig inte,
du beter dig som en filmremsa
flimmer bestämmer ditt öde och du hälsar inte,
du ser på,
begrundar vad som utgör en yttre gemenskap
du inser att samtliga komponenter för ett givande utbyte
grundar sig i tanken om en säker individ
och slutligen vänder du dig bortåt, från tåget,
och ser dig aldrig om då du lämnar

Vers 2

Tue, 01 Jan 2013 22:02:03 -0500

Din roman är blad för blad av kylan jag känner från allting runt omkring. Din roman är punkt för punkt på tema: “Varför är allting filosofi?”
Ett ord och dess synonym, jämförelsevis. Jag är en pantomim, ge mig makt över mer än maskin. Dessa händer som vänder sida kan inte vidga mina pupiller. Jag tittar ner på stillbilder och inser vad stilla innebär.
Fascinerad av fakta och faller ganska sakta in i vetskap att jag vet väldigt lite, men ändå någonting.
Eko växer större.
Eko växer längre.
En lärdom som jag bär är att jag kräks av egna fabler.
Jag kräks med vokaler. Frågvis? Bitvis. Bara ge mig ett rep eller något annat snarlikt. Jag håller gärna tyst. Önska min färd väl.
Eller be mig hålla tyst, aggressivt, som den del jag aldrig är.
Du ökar
och Du ser:
Mina tarmar förvridna, armar uppåt sträck,
jag känner annan skräck.
Var steg som jag kliver är ett steg, ingenting mer. (Och jag undrar än idag…)
Även en läsvärd hand är sluten ibland.
Hej då.

Vi byggde en grund och på den lade vi stenar.

Sun, 23 Dec 2012 15:59:17 -0500

Vi byggde en grund och på den lade vi stenar.

Att vanka av och an verkar ganska bra ibland, menjag vill sitta stilla ensam hemma och hålla andan,...

Sun, 16 Dec 2012 12:03:07 -0500

Att vanka av och an verkar ganska bra ibland, men
jag vill sitta stilla ensam hemma och hålla andan, för
jag känner mig som en psalm när jag berättar mitt namn
eller många gångna år passé och bak och fram.
Det sägs att allt är konst men om konst faktiskt är allt,
hur kommer det sig att jag ingen konstnär ser i min gestalt?
Bibeln är religiös men som konst meningslös
som var nattlig promenad mitt i vintern då jag frös.
Om rymden existerar är det inte för att den är förstörd.
Om allt slutar nu är det inte för att jag blir bönhörd som en:
“Årgång nitti’ utan intresse för grafitti,
noveller, långfilm eller i morgon bitti.”
Jag somnar, vaknar, och däremellan svälter,
senare når jag kulmen och saknar att kunna äta rester
som jag saknar doften av kåda och bark
eller farfars spark och vinterlandskapen i skogsmark.
När många andra grälar och det finns någon som hävdar
att vissa strävar efter att gå till sängs tillsammans med knutna nävar
sitter jag allena och svävar som en albatross
men slutligen faller ner och sjunker som en öppen flaskpost.
Det är på tiden för en slutspurt - Påbörja otukt.
Gemytlig lönskaläge till någon bär på trogen frukt.
Eller skänka slutna kuvert och avslöja vad det står:
Det finns inget mer att förutspå än åter väntan i tusen år.
Någonting önskvärt: Vad vetskap är, jag undrar.

- Haha, ja! Den går att finna här på textstil!, om jag inte minns fel? Ibland brukar jag bläddra...

Tue, 04 Dec 2012 16:47:09 -0500

- Haha, ja! Den går att finna här på textstil!, om jag inte minns fel? Ibland brukar jag bläddra igenom vårt kollektiva alster. Det här är ju typ världens bästa hörn av internet. Synd bara att ingen vet om det.

-Minns du Matlagningspistolen?

Sun, 02 Dec 2012 17:29:54 -0500

-Minns du Matlagningspistolen?

jag ska skriva en sexroman! : ) - O

Sat, 01 Dec 2012 09:40:28 -0500

jag ska skriva en sexroman! : ) - O

Med “nya” ord talar jag om vad andra redan har erfarit och jag är en favorit i...

Fri, 30 Nov 2012 22:52:40 -0500

Med “nya” ord talar jag om vad andra redan har erfarit och jag är en favorit i repris.

ELLER ÄR JAG

Do you know what lies at the bottom of the mainstream? Mediocrity!

Mon, 26 Nov 2012 14:54:03 -0500

Do you know what lies at the bottom of the mainstream? Mediocrity!

- glädjens herre var en gäst -

Mon, 26 Nov 2012 10:14:54 -0500

- glädjens herre var en gäst -

http://konfekt.bandcamp.com

Mon, 26 Nov 2012 10:14:35 -0500

http://konfekt.bandcamp.com

Likt stjärnor och mossa sprider elokvensemballaget inte bara glädje utan skräck. Med de ingrodda...

Sun, 25 Nov 2012 17:59:14 -0500

Likt stjärnor och mossa sprider elokvensemballaget inte bara glädje utan skräck. Med de ingrodda rötterna från Luleå ekar stålverkets eldkanoner och lavaproduktion tillsammans med den glittrande upprymdhet endast en bitterljuv sömnberövande ungdom kan tillföra.

Allting centrerar kring natten och pulsen utan anspråk på form eller inställsamhet. Inledningsvis lovas en meditativ högstämdhet som vittnar om episkt känslorov, följt av krossandet av nämnda illusion: ljudet får en betydelse först i och med att det avväpnas.

Att förlora denna betydelse är ett skeende som endast kan uppföljas av ett försök till ett återställande av betydelsen. Drömmen om harmoni till komp eller drömmen om strängar leder tankarna inåt mot en självuppfyllande ångest, behövd endast eftersom vi önskar att vi behöver den.

Glädjen. Det enda vi missunnar oss själva är lyckan. Om tårar faktiskt består av vatten förblir osagt.

Genom upprepandet förstår vi att vi är varma, både på ytan och inombords. Då ingenting händer, eller då någonting händer hela tiden, möter vi en av flera förståelser av vårt blodomlopp. Det är först när det svalnar vi begriper att vi inte bara lever: vi rör oss även mot ett slut.

I källaren mot väggen ser du ögon vid dörren. Att se sig själv utifrån är önskvärt, men bedrövligt. Med stängda ögonlock når du mening.

O – 25-11-12 – kväll

Monologen om åren över telefonen: Kommunikationen med upptagettonen. Jag tappade orden. Orden föll...

Wed, 03 Oct 2012 17:30:58 -0400

Monologen om åren över telefonen: Kommunikationen med upptagettonen. Jag tappade orden. Orden föll ur mig, samlades i drivor och samtalade med skivors citat, förgäves. All irritation från alliteration, tagen för vana, klarar av att klarna upp ett besvär som bestämmer allt omkring mig själv - Vem jag än är. Du talade lovord i tungor och kodord, utan dialekt. Den som Karin sa att man enkelt gillar med dig mest. Det känns som igår som jag var i min tonår, efter rättelse, fick bekräftelse snarare än besked i en berättelse som sved. Ögonaböj och knäböjd jag bad, men om vad? Inte om att snora ner min mammas famn. Kronologiskt hamnar tankar på cannabis till sist. Mina lungor får svälla men orken att vänta infinner sig sällan. Jag går hem med allt att berätta. Det känns så fel att vilja tala med sten, så jag är bara hemma med allt berätta. Vankar av och an, sitter ner ibland, och väntar på det mesta.

“En vacker sommardag, då solen log och molnen stod högt på himlen, var flickan ute på verandan...

Wed, 26 Sep 2012 12:24:53 -0400

“En vacker sommardag, då solen log och molnen stod högt på himlen, var flickan ute på verandan och vattnade sina pelargoner. Det är en sorts halvbuske som har fantastiskt vackra rosa blommor i sin skrud!
Då hon vattnade de fantastiskt vackra rosa blommorna, tittade hon upp mot skyn medan hon visslade en liten melodi. Till sin stora förvåning, såg hon att ett av molnen var betydlig närmare marken än vad de andra molnen var!

”Oj, vad underligt!”, tänkte flickan. ”Moln brukar ju hålla sig högt på himlen! Det här måste vara ett alldeles speciellt moln, som har färdats så pass långt ner mot jorden.”
Betagen av nyfikenhet släppte hon vattenkannan och rusade mot det låga molnet.

Som tur var hade det låga molnet inte hamnat särskilt långt bort från där flickan bodde. Hon behövde faktiskt bara springa ner för gatan, så var hon framme!”

Prolog (och beskrivning) Låt mig utveckla: jag har egentligen inte skrivit det här själv. I samband...

Wed, 26 Sep 2012 12:23:31 -0400

Prolog (och beskrivning)

Låt mig utveckla: jag har egentligen inte skrivit det här själv. I samband med min C-uppsats i litteraturvetenskap samlade jag ihop ett antal brev och anteckningar av de för tillfället närmsta bekantskaper jag hade funnit i den stad jag studerade: ett blottande av personlig data jag än idag betraktar som om inte storsint så åtminstone näst intill dumdristigt hjärtligt. Vad C-uppsatsen jag skrev handlade om är inte bara irrelevant för vad ni nu håller i er hand, men även någonting jag inte gärna ordar om, då det, precis som det mesta man skrivit men lämnat bakom sig, är av den sortens kvalité man inte kan ställa sig bakom (det enda jag känner mig förmögen att berätta är att det var ett i stort väldigt förvirrat projekt om kommunikationens vikt i moderna relationer). Med tiden intresserade dessa brev och anteckningar mig på fler nivåer än vad jag kunde tänka mig, och i mitt huvud formades vad man kan betrakta som en projektidé. Idén var oslipad och outvecklad: man kan egentligen påstå att det snarast var en tanke jag blev osedvanligt förtjust i, en tanke som gick ut på att exploatera brev och anteckningar och i själva exploateringen även omforma dem till en enhetlig produkt.

Jag behandlade breven och anteckningarna, försatte de i nya sammanhang och interagerade de med tematiskt närliggande prosa jag själv arbetat fram (det är väl redan här på sin plats att klargöra att jag i första hand ser mig som författare, och i andra hand litteraturvetare). Prosan tog form runt texterna och breven. Jag redigerade majoriteten av breven och texterna för att smalna av de områden de berörde, och jag lade till egna tankar och formuleringar tills jag inte längre kunde urskilja vilket som var vad. Med andra ord: vad som en gång var mina gångna bekantskapers brev och anteckningar gick inte längre att urskilja från min egen prosa och korrigering, allt i en kaotisk men tillfredsställande oordning. Framför mig var vad man kan likna med en kompostlåda: en en likriktad massa av diverse fragment, beroende av varandra.

”Vad anser vännerna?”, är väl en adekvat fråga. ”Vilka vänner?”, är väl mitt någorlunda kryptiska men likväl mest sanningsenliga svar. I samband med romanens bearbetning, utformning och förverkligande, betraktade jag redan de vänner som under min uppsats hade bidragit med sina personliga brev och anteckningar som förgångna. Om detta låter besynnerligt, vilket det förmodligen gör med tanke på att majoriteten av människor endast har ett fåtal vänner, tar jag här tillfället i akt att förklara mig. Denna majoritet av människor, som håller sitt fåtal vänner oförskämt nära sitt bröst (och genom alla tänkbara faser man genomgår under livet), låter sin vänskap gro på två punkter allena: nostalgi samt vänskapen i sig.

Vänskapen i sig, då vad som motiverar en att fortsätta umgås med en person, trots att man (förmodligen) redan har vuxit ifrån varandra, är föreställningen om vänskapens betydelse för ens tankeprocess och godtyckliga kärlek till livet. Vedertagen är åsikten att man aldrig ska försumma en vänskap, då vänskap är någonting nobelt och genomsyrat av kärlek: ”vem kan vara så hjärtlös att inte finnas där för en vän, om vänskapen är äkta?” säger man, osv. Nostalgin, eftersom den fungerar gödande för ens omåttliga behov av tillhörighet till en annan individ: man söker en känsla av att känna sig själv behövd, och detta i lika stor mån som man intalar sig själv att man behöver den andre. Det vännen betyder för en är i beroendeställning av vad personen tidigare har betytt för en.

Jag har aldrig funnit, trots att jag har letat efter, viljan att till sådan grad känna tillhörighet med an annan människa, undantaget om det visar sig att det utbyte man har är konstant återuppfunnet under den tid man tillbringar med varandra (vilket jag kan fastställa, genom den empiriska studie var människas sociala liv trots allt betyder, är så gott som omöjligt att uppleva). Det ter sig som en mänsklig omöjlighet att kunna relatera till en och samma människa under en längre tid på andra grunder än sentiment; nostalgin är vital för att se en barndomsvän som givande då man passerar tonåren, om barndomsvännen inte följer exakt samma spirituella och intellektuella process som en själv. Detta är förstås högst osannolikt, då man inte delar mer än varandra (därav vänskapen i sig) under de år som är som mest avgörande för sin själsliga (och kroppsliga) utveckling. Min vilja har snarare varit att utvinna det mesta ur en annan människas älskvärdhet och karaktär, vilket, med få undantag, har skett under kortare perioder, främst då jag finner idén av en människa mer intressant än människans egentliga väsen. En människas väsen är sällan vackrare, eller mer inspirerande, än den idé man först skapar sig om vad människan kan tänkas vara (eller, än viktigare!: vad den människan kan tänkas ha för idé). Genom detta har jag befattat mig med en mängd olika sociala grupperingar, varav samtliga kan, under den tid jag kände dem, kategoriseras under den populära termen nära vänner. Det är likväl undantagslöst kan jag avfärda eventuella liknelser mellan denna typ av nära vänner med vissa människors föreställning om en potentiell barndomsvän. Detta konstaterande av faktum gör mig inte till en ensam varelse (jag går dock med på att kalla mig själv solitär), då det utbyte jag har av andra människor är, så vitt jag ser det, på ett djupare plan än vad de flesta har med sina barndomsvänner: jag insuper idén av människan, och lämnar vänskapens kommande nostalgiskt genomsyrade perioder (somliga låter det prägla en livstid!) därhän. ”Vad anser vännerna?” är därmed en fråga av liten eller egentligen ingen vikt, och om vi leker med tanken att den ibland gjort sig närvarande som ett problem har jag framgångsrikt men diskret ignorerat den.

Jag erkänner att tillkomsten av texten kan uppfattas som bitvis irriterande. Då vetskapen om att bokens innehåll inte var menat att publiceras, än mindre sammanställas till en kompott, ges en känsla av att innehållet ofrivilligt (och motvilligt) har formats till vad ni nu är på väg att läsa, vilket befläckar både syftet och nöjet med dess existens. Jag passar även på att erkänna mitt misstag med att inleda med denna förklarande prolog, då jag nu låter er förstå att romanens innehåll egentligen inte har begärt det utrymme jag nu ger den, istället för att låta er ovetandes läsa denna bok som vilken annan roman som helst. Min enkla motivering till varför jag inte abrupt slutar skriva här för att kasta denna prolog i en papperskorg eller låta de ligga och damma på mitt skrivbord till bortglömdheten (eller helt enkelt riva sönder den) är att det inte vore rättvist mot breven och anteckningarna. Lika mycket som jag behöver dem i min roman, behöver texterna en skriftlig ursäkt (och förklaring) till varför de nu publiceras. Allt annat är otänkbart, då det närmast skulle kunna liknas med publiceringsvåldtäkt. Därför, i ett andra led, ser jag inte lättsinnigt på frågan ”Vad anser vännerna?”. ”Vad anser vännerna?” kan nämligen översättas till ”Vad anser texterna?”, en fråga som ekar av vännernas närvaro. Men mitt rättfärdigande av mitt tillvägagångssätt är enkelt: ord förblir ord, och ord är trots allt en produkt (då ordet, i någon ledd, är skrivet). Oavsett hur vägen till det skrivna ordets slutgiltiga form må se ut så begär alltså ordet, i egenskap av produkt, att publiceras. Och då den tänkbara problematiken med eventuella samvetskval för mig å vännernas vägnar inte är en egentlig problematik för mig, så känner jag mig skuldfri. Jag hoppas att ni inte vill bära min skuld.

Trevlig läsning.